25 år av självständighet

30 juni, 2016

I augusti firar Litauen och de övriga baltiska länderna 25 år av återupprättad självständighet. I den här krönikan skissar jag både framgångarna som varit och utmaningarna som återstår. Ett område som jag inte tar upp i krönikan, men som sysselsatt mig många gånger under våra fem år i landet, är synen på sovjettiden. Och där har inte mycket utveckling skett. Man för väldigt lite diskussioner om hur det litauiska samhället utvecklades under den tiden, förutom förstås ett berättigat fokus på det politiska förtrycket. Perioden ligger så nära i tiden, och är så känslig, att man inte vågat ta sig an de djupare analyserna av perioden. Det finns inte ett enda museum i landet som koncentrerar sig på sovjettiden på ett mångfacetterat sätt, trots att en rad historiker vänder sig mot bilden att det bara skulle ha handlat om en mörk parentes som helst bör glömmas bort. Samtida med förtrycket skedde också en kulturell utveckling – inom arkitektur, design, konst, litteratur och film för att bara nämna några områden. Vid ett tillfälle frågade jag om information från sovjettiden på turistbyrån, och fick bara svaret att ”ingen är intresserad av den tiden”. Jag vet att det inte stämmer- och jag hoppas att inställningen kommer att vara en annan när landet firar 50 år av självständighet 2041!

Problemet är konsumenterna av propagandan

1 juni, 2016

Den ryska desinformationen sköljer över oss i dessa tider. Vår motståndskraft mot den är högst varierande. Liksom våra motåtgärder. I Sverige är man rätt yrvaken, har inte riktigt förstått kraften i t ex Russia Today (RT) som har lyckats rekrytera ansedda nyhetsankare från väst. Larry King är bara ett av exemplen. I Baltikum har man större erfarenhet av desinformationen österifrån, men har för den skulle ännu inte hittat några riktigt effektiva motmedel. Att tillfälligt stänga ryska tv-kanaler – som flera har testat – har inte varit någon framkomlig väg. Att börja vinkla sina egna nyheter är inte heller speciellt smart. Det sker i Ukraina och det finns tendenser i den riktningen i Baltikum. Det mest produktiva motmedlet torde vara att göra nyhetskonsumenterna mindre mottagliga för propagandan. Flera sådana projekt pågår den här våren, bland annat i rysk- och polskspråkiga skolor i Litauen. I den här krönikan besöker jag en av skolorna.

Stöd flyktingvänliga krafter i Östeuropa!

31 mars, 2016

Här i Litauen och övriga Baltikum bor fortfarande människor som minns vänner och anhöriga som tvingades fly landet i samband med Sovjets ockupation – eller som själva flytt och kommit tillbaka. I de forna kommunistländerna i Öst- och Centraleuropa kan minnena vara ännu färskare, som efter de sovjetiska inmarscherna i Ungern 1956 och Tjeckoslovakien 1968. Många i Västeuropa har frågat sig varför dagens flyktingmotstånd är så starkt i just dessa länder, bland människor som själva haft sådana erfarenheter. Förklaringarna är många och komplexa, men en gemensam nämnare torde vara rädslan för det annorlunda, för det okända. Man fruktar att den egna livsstilen och den egna kulturen på nytt ska utsättas för hot, precis som under kommunisttiden. I Litauen – liksom i de andra länderna med en stark flyktingkritisk opinion – finns en minoritet som vill visa solidaritet inför flyende människor i nöd. De förtjänar all vår respekt och vårt stöd, som jag också understryker i den här krönikan.

Öka kontakterna med Vitryssland – människor emellan!

22 februari, 2016

De som kritiserar EU:s beslut nyligen att lätta på sanktionerna mot Vitryssland har uppenbara poänger. Förtrycket mot oliktänkande fortsätter, media kan fortfarande inte verka fritt, kulturyttringar som inte passar regimen motarbetas och de som på politiska grunder frihetsberövades i samband med presidentvalet 2010 har ännu inte fått någon kompensation. Men politiska fångar har förvisso släppts och någon form av erkännande för detta från EU:s sida var inte fel. Mitt i all kritik av regimen glömmer man dock det väsentliga i att fortsätta besöka Vitryssland, fortsätta etablera kontakta och utbyta idéer. Eller bara åka dit för att kolla läget – den obehagliga regimen ska inte hindra oss att besöka de fantastiska människor som bor där. Jag reflekterar kring detta i den här krönikan.

Minns attacken på TV-tornet 1991

14 januari, 2016

Det har gått 25 år sedan de sovjetiska styrkornas attack på TV-tornet i Vilnius natten mot den 13 januari 1991. Det är lätt att tänka på den som en isolerad händelse, men det är viktigt att vi sätter in den i ett större sammanhang: ett avgörande led i de baltiska ländernas kamp för självständighet och en av spikarna i den sovjetiska gravkistan. Den där natten styrde stridsvagnarna mot parlamentet också, men vände av någon anledning på vägen. Jag skriver om dramatiken i SvD idag. Ingen vet med säkerhet vad som gjorde att de valde att inte attackera de folkvalda som året dessförinnan utropat landets återuppståndna självständighet, men en av orsakerna var säkerligen alla människor som stod kvar och var beredda att försvara nationen med sina kroppar. En vän som var där, som också intervjuas i texten, ser det som Litauens svar på Finlands vinterkrig: ”vi lyckades inte försvara landet när vi ockuperades 1940, men den här gången lyckades vi”.

Ta Sovjetnostalgin på allvar

4 november, 2015

Nyligen talade jag med ett par litauiska bekanta om vardagslivet under Sovjettiden. De underströk att de inte ville ha den tiden tillbaka, men samtidigt ville de framhålla den tätare kontakten mellan medmänniskor som fanns då. Bägge berättade hur ofta de talade med sina grannar och hjälpte varandra med det ena och det andra. Idag, däremot, känner de knappt sina grannar. Varför? Dels har de inte längre någon tid att träffa dem, de flesta människors arbetsdagar är betydligt längre än under Sovjettiden. Dels är det en så stor skillnad i inkomster och livsbetingelser mellan grannarna att de inte längre har så mycket att tala om. Jag tänkte på det här samtalet när jag hör hur populära de ryska TV-kanalerna fortfarande är här i Litauen, inte bara den ryskspråkiga minoriteten utan även hundratusentals etniska litauer tittar på dem. Där får de höra sina ryska favoritartister och se TV-showerna som de växte upp med – och tänka tillbaka att allt inte var sämre förr. Därmed blir de också sittande i TV-soffan när de förljugna ryska nyhetssändningarna kommer – i den här krönikan beskriver jag de baltiska ländernas svårigheter att bemöta den ryska propagandan.

Gott företagsklimat i Baltikum

5 juni, 2015

Business Sweden kom nyligen med en rapport om företagsklimatet i Baltikum – och det blev höga betyg på många punkter. Det är egentligen märkligt att inte fler svenska företag är aktiva här, i första hand med tanke på den billiga och skickliga arbetskraften. De intervjuade svenska företagen uppger också att det är lätt att starta företag i de baltiska länderna, att skattesystemen är gynnsamma och att  IT-infrastrukturen är väl utbyggd. Trots dessa fördelar är det fortfarande stora jättar som Telia och bankerna som dominerar investeringarna, i synnerhet här i Litauen där det skulle finnas utrymme för många fler svenska små och medelstora företag. De är betydligt fler till antalet i Estland trots att landets ekonomi är mindre än hälften så stor som Litauens –  vilket på senare tid har lett till svårigheter att hitta kompetent personal där. På ytterligare några punkter möter företagen fortfarande problem. Korruptionen är ett av dem, ett bekymmer som upplevs vara störst i Litauen. I den här krönikan berättar jag lite mer om kampen mot korruptionen i Baltikums största land.

Bilden av Gulag

5 maj, 2015

Putin har orsakat mycket elände på senare tid. Och han har gjort det svårare för länder som ockuperades av Sovjet att fördjupa bilden av sin egen historia. Det gäller bland annat balternas syn på deportationerna till Sibirien på 1940- och 50-talen. Här i Litauen har en generation unga historiker försökt nyansera bilden av livet i Sibirien. I många stycken var förhållandena fullkomligt omänskliga och människor led på ett sätt som vi har svårt att föreställa oss. Men de som klarade de hårda krigsåren kunde få drägliga villkor på egna jordplättar. Vissa valde rentav att stanna kvar i Sibirien efter att det blev tillåtet att komma hem, inte minst efter att de hört från anhöriga hur illa behandlade de blev vid hemkomsten till Litauen. Historiker som vill beskriva dessa nyanser i landets moderna historia möts med misstro av myndigheterna – som inte vill ge Kreml minsta anledning att kritisera Litauen för landets eget ansvar för hur de deporterade behandlades. I den här krönikan beskriver jag problematiken.

Finns hopp om ryska medier

1 april, 2015

Ryska statskontrollerade medier har varit ruskigt skickliga på att föra ut sina lögnaktiga budskap  om Ukraina och om västvärldens inringning av Ryssland. RT (tidigare Russia Today) kan verka skrattretande i sina spekulativa teorier om allt från nedskjutningen av den malaysiska planet över Ukraina till nazismen utbredning i Baltikum. Men sändningarna gör att tittarna blir osäkra på vad som egentligen stämmer och slutar lita på något alls som de ser och hör. Jag möter ofta den attityden när jag reser i forna Sovjetunionen. Skälet till att så många människor ändå väljer att följa dessa nyhetssändningar, trots att de egentligen inte litar på dem, är intressant och mindre ofta diskuterad: den ryska populärkulturens stora makt. Väldigt många ryssar och andra folkgrupper som växte upp i Sovjet bänkar sig framför TV-apparaterna för att se sina favoritartister och favoritserier. Och av bara farten få de del av Moskvas propaganda i nyhetssändningarna som ligger insprängda mellan nöjesprogrammen. Att få rysktalande människor att byta till andra kanaler är väldigt svårt, de baltiska länderna har försökt med nyhetsprogram på ryska men ännu så länge med väldigt få tittare. I Baltikum produceras också nyheter av oberoende ryska journalister som inte längre kunnat verka fritt i Ryssland. Några av dem finns på sajten Meduza.io. Förhoppningen är att fler rysktalande ska hitta till deras artiklar. Nyligen skrev jag en krönika om dessa journalisters beundransvärda kamp.

”Ukrainas sak är vår”

10 mars, 2015

Frågan om hur vi bäst kan hjälpa Ukraina är oerhört svår. Att omvärlden ska sätta press på Ryssland att upphöra med stödet till separatisterna är självklart. Men hur hård press? Hårdare än i dag, är jag övertygad om. Tuffare sanktioner. Och det ekonomiska stödet till landet måste öka ytterligare. Ryssland vill se Ukraina försvagas, så att landet blir än mer beroende av sin stora granne i öster. Därför måste stödet från väst öka. Ska väst skicka vapen också? Själv är jag osäker, det riskerar att trappa upp konflikten ytterligare. Och det skulle ge Putin bevis för att väst är militärt inblandat i konflikten, något som skulle kunna ge honom större stöd bland befolkningen i östra Ukraina. En som tycker att Sverige och övriga västvärlden ska skicka vapen är den svenska Ukraina-volontären Jonas Öhman, bosatt i Litauen sedan många år. ”Ukrainas sak är vår” är mottot för den frivilligorganisation som han har startat och som skickat försvarsmateriel till fronten. Han jämför sitt engagemang med de svenska frivilliginsatserna under finska vinterkriget 1939-40. Jag beskriver hans arbete i Svenska Dagbladet.